Då har projektet kommit till sitt slut och jag ska nu sammanfatta hur det har gått och vad jag har lärt mig.
I början av höstterminen måste jag erkänna att jag var rätt tveksam till hur jag skulle lyckas sammanställa allt jag hade i huvudet och det jag ville göra till ett sammanhängande projekt. Vad jag märkte rätt snabbt när jag satte igång var att bitarna föll på plats av sig själv, jag undersökte saker som jag visste från början alternativt läste i olika böcker och på olika forum och plötsligt öppnades en ny dörr till en helt ny sak. Det här ledde till att projektet ständigt bestod av en kamp mellan att jag var intresserad av en sak men den kanske inte passade så väl mot min frågeställning. Här visade det sig hur viktigt det var att ha en tidsplan och följa den förhållandevis disciplinerat. För projektplanen var tillräckligt tillåtande för att låta mig upptäcka och fördjupa mig inom nya aspekter, men samtidigt tillräckligt snäv för att projektet inte skulle divergera från frågeställningen. Jag tycker också att arbetet med projektet var väldigt roligt då det är ett ämne som jag är väldigt intresserad av, och jag hoppas det avspeglar sig på resultatet. Vad gäller måluppfyllelse så tycker jag att det har gått väldigt väl. Jag anser att jag genom mitt arbete har lyckats besvara min frågeställning ”Hur genomför man En Svensk Klassiker skadefritt?”. Slutprodukten bestod av två föreläsningar, den ena hölls i samband med en träning jag höll för Bromma Caviars SM-lag. Den andra föreläsningen hölls på skolan under Kulturcafét. Vi båda tillfällena upplevde jag att publiken var intresserad och fick lära sig något nytt. Det här tyckte jag också visades av att vid båda tillfällena ställde publiken frågor om vad jag hade gjort både under projektet och när jag genomförde klassikern.
Själva projektet genomförde jag på egen hand, men det skulle inte varit möjligt utan ett flertal vänner som är väldigt aktiva inom olika idrotter och motionsformer. De här vännerna tipsade om böcker, folk jag kunde intervjua eller helt enkelt saker jag borde tänka på. De berättade också om skador de hade haft eller kände folk som hade haft och därigenom fick jag en inkörsport till skador jag borde undersöka. Projektet hade heller inte blivit så bra som det blev utan de intervjuer med sjukgymnaster och samtal med motionärer under olika lopp.
Under projektets gång har jag lärt mig en hel del, både angående hur jag kan träna och vad som bidrar till min utveckling och angående skadefaktorer. Min kropps förmåga att hålla sig skadefri är jag extremt nöjd med. I nästan varje moment har jag tränat väldigt hårt de sista veckorna. Trots det har jag inte haft några skadebekymmer. Det här har lärt mig hur otroligt viktigt det är att ha haft den grund jag har att stå på; att ha tränat regelbundet sedan jag var tolv har lett till att den här typen av påfrestningar är möjliga. Projektet har också visat hur effektiv en detaljerad träningsdagbok med en kort analys är. Det har bidragit till att jag har kunnat förbättra mina träningsprogram genom att sluta med ineffektiva övningar och utvärdera nya övningar. Angående skadefaktorer så har jag länge haft en grundläggande koll på vad man bör tänka på. Det är kunskaper jag har fått av personer som jag har tränat med samt egna slutsatser; men det var först under projektet som jag verkligen fördjupade mig och fick vissa nya perspektiv, till exempel vikten av stabilitetsträning. De här insikterna har även dem hjälpt mig att utveckla mina träningsprogram.
Trots att projektet på det stora hela har gått väldigt bra så finns det alltid saker som man tycker bör förändras eller sådant man skulle vilja undersöka djupare. Hade jag gjort om projektet idag med dem kunskaper jag nu har skulle jag ha valt att göra ett projekt om stabilitetsträning. Det var ett ämne som var så otroligt omfattande och väldigt intressant att jag ångrar att jag inte upptäckte dess betydelse tidigare. En förändring/breddning som skulle ha varit intressant skulle ha varit att undersöka min utvecklingskurva på ett mer vetenskapligt plan, dvs göra tester för syreupptagningsförmåga och dylikt. Det här skulle självklart inte vara så enkelt att få in under den rådande frågeställningen men under en omarbetad frågeställning skulle det ha fungerat. Nu är det självklart även viktigt att förstå att det här är en 100-poängskurs och inte en doktorsavhandling, därför är det svårt att undersöka varje vinkel av det hela, och med det i åtanke är jag väldigt nöjd att jag lyckades formulera en så pass tydlig slutsats som jag gjorde.
Vad gäller själva arbetsgången under projektet så har även den på det stora hela flutit på bra. Att träna mycket är något jag är van vid och det var inga större problem att lägga om träningsprogrammen även om jag tyckte att vissa delar var rätt tråkiga. Det som däremot var väldigt ovant till en början det var att föra upp min träning och analysera den på bloggen, därför blev bloggarbetet till en början oregelbundet och saknade struktur. Det var dock ett problem som jag snabbt kom över; det som förblev märkligt långt in i projektet var känslan av att dela med sig av träningen till nätet och skriva hur jag kände. Min träning har alltid varit min träning, jag delar gladeligen med mig av tips men jag känner absolut inget behov av att lägga upp det på nätet till allmän beskådan. Det kändes helt enkelt konstigt.
För att sammanfatta nästan ett helt års arbete så är jag väldigt nöjd med vad jag har lyckats åstadkomma och jag tror att största anledningen till att jag har orkat jobba med det är att det är ett ämne som jag har ett djupt intresse för, och om jag ska lämna nästa års projektarbetare med något tips så är det att strukturera bloggandet, för annars blir det som för så många nu att de måste lägga upp 5 blogginlägg om dagen i och med att de inte har bloggat under året som gått.
Blod, svett och dårar 